Beslutsångest.
Denna känsla har åter funnit sin plats i mitt huvud och min mage. Det är ingen bra sak, vill jag lova. Jag har precis fått ett jobb, som bartender. Jävligt bra, coolt, ballt, roligt, praktiskt (med tanke på att jag är pengalös) och sådär. MEN jag hade ju så storslagna planer. Och då vet jag inte om jag kan tacka nej till det här jobbet, för man behöver ju verkligen få in en fot nånstans. Det är ju lättare sagt än gjort. Men nu har jag ju faktiskt lyckats, och då står jag här i ett fucking vägskäl och är arg på Maria, som befinner sig på andra sidan jordklotet, precis då jag behövde hennes tankar och råd som mest.
Jag är med andra ord (om möjligt) mer störd i huvet än vad jag var för 12 timmar sen. Kul att då vi åt middag, så berättade jag om mina storslagna planer, och efter middagen dansar (fast mest haltar, för jag har ont i knäet), jag runt och är asglad att jag fått jobb.
iaf, DET blandat med att jag har ångest för att jag inte vet om jag kommer att kunna klara av jobbet. Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag inte kommer ihåg ett enda recept? Tänk om de andra bartendrarna hatar mig? Tänk om jag gör fel så det fattas massa pengar i kassan på kvällen? Tänk om bartendern jag låg med ska jobba där? Tänk om jag snubblar och välter ut massa flaskor/drinkar/whatever? Tänk om jag får sparken för att jag är så dålig? Tänk om jag försöker flaira - och tappar flaskan hela tiden?!
