If you ever leave me baby, leave some morphine at my door
Det känns som att jag ser mitt liv och min situation från någon annans perspektiv. Det känns så jävla overkligt. Och jag mår illa när jag försöker sätta mig in i mitt eget liv. Jag vill inte att det andra säger, ska vara sant. Trots att jag vet att de har rätt. Jag vill att någon ska laga allt som har gått sönder i mig. Jag vill att någon ska säga att det går över, och att det var en mardröm.
Men nej. Det är ingen jävla dröm. Det är på riktigt. Nu måste jag bara bestämma mig för när det är dags att kasta in handduken.
Kommentarer
Trackback