sarrs

Den är faktiskt rätt så gigantisk. Jag har nog skrivit detta en miljard gånger, men återigen; jag tänker ofta att jag borde skriva. Men när det väl kommer till kritan, så prioriterar jag plugg, sömn, säng, träning och annan prokrastinering. Oklart varför. 

 

En anledning skulle kunna vara att jag är väldigt otaggad på livet. Jag vet inte vad det är, men faktumet att vissa är så respektlösa mot mina vänner gör mig ledsen i ögat kanske bidrar lite. En annan grej skulle kunna vara den här känslan av att jag är helt fel ute när det gäller utbildning. En tredje grej är att jag är så jävla korkad. Jag lägger ner så många timmar på att försöka, och ändå går det åt helvete. Att även andra kommenterar detta gör att man tappar lite lusten att fortsätta försöka. Jag befinner mig i Göteborg, när jag hellre vill vara hos familj och vänner i norr. Också en inte så bra sak. En annan sak som är deprimerande i allmänhet är ju Göteborg. Det är 7 plusgrader, den 11 december. Jag vill hellre ha -20 och snö. På riktigt. 

 

En sak som dock gör att man faktiskt tar sig upp på morgonen är Isabell. Fan vilken hjälte hon är. Jag hade inte klarat den här hösten utan henne. Hon räddade för övrigt min senaste helg.
Familjen. Halva är nära, halva är långt bort (men liksom ändå nära). Jag önskar att alla mådde bra och var samlade på en och samma ort. Iallafall samma halva av Sverige. Men det är nog för mycket begärt. 

Göteborgsvänner, aka min andra familj. Åh. Utan er. Det hade inte varit så lajbans.

ABU DHABI. 15 dagar kvar.