sarrs

Idag gick jag hem från jobbet för att jag inte mådde så bra. Det händer inte ofta. Jag har jobbat med hjärnskakning med tillhörande 40 graders feber. Dum i huvudet? Ja, förmodligen. Men ni fattar vinken, jag går i princip aldrig hem tidigt. Hade 12 sjuktimmar på mina första 1200 timmar som jag jobbat på markservice. 

 

Anyhorse, nog om min dumhet, jag åkte hem efter lunch och la mig och sov. Skulle ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla vilken primärsjukvård jag skulle vända mig till. Det tog 84 minuter innan jag kom fram. Jag blev less på att hålla i telefonen, så jag satte den på högtalare - och somnade såklart. Men den lilla besserwissertanten lyckades väcka mig ändå. 

 

Väl på vårdcentralen så fick jag först träffa en sköterska, vars första reaktion var "kan du vara gravid?". Det är jag inte; för alla som hoppades. Jag fick sedan snällt vänta några minuter innan jag träffade läkaren. Han gav mig diagnosen nåntingnånting inflamerad tarm. Utan att ens känna på min mage. Hypokondrikern i mig har självklart googlat ihjäl mig på ämnet, och vet att läkaren borde typ trycka på magen för att kunna utesluta blindtarmsinflammation. Och när man träffar auktoriteter, såsom läkare, då sitter man snällt och lyssnar och ifrågasätter ingenting. Jag fattar inte hur han kan sätta en sån diagnos på några ynka symptom. Han kanske fick sin läkarlegitimation i en flingpaket. Eller så är han synsk. Det känns iaf medium som patient. Gällande min yrsel/feber/svettningar så tyckte han att jag skulle ta en alvedon. För jag betalar gärna 300 kronor för att veta hur man får ner sin feber.

 

En liten del av mig hoppas att jag får blindtarmsinflammation inatt, bara för att få dumförklara läkaren på riktigt.