Priceless

Nu när jag helt plötsligt bor i samma lägenhet som ett kök, har jag fått feeling minst en gång i veckan för att baka saker. I korridor får man aldrig riktigt suget att grisa ner hela köket. Men här! Jag bakar bröd, långpannekakor, småkakor, och idag; kladdkakemuffins. Jag hade tänkt skicka med min far och mina bröder lite fika till Norge, så de ska kunna fylla på med socker när de börjar bli grumpy ute på fjorden. Det ligger väl lite i att jag har haft med mig muffins varje år jag varit med typ, och nu trots att jag inte ska med, ville jag ändå baka lite. Plus att jag älskar smeten. Men det känns iaf som att jag skickar min man och mina söner into war. Ska packa deras matsäck, vinka av dem när de åker iväg. En sån känsla har jag. Jag hoppas att den går över, för det är lite creepy.
 
När jag bakar, speciellt när jag gör glutenfria saker, så ser det ofta ut som satan. Jag tror att pappa har varit ute varje gång jag bakat än så länge. Men minen när han fann mig såhär i köket; 
 
Det var lite svårt att få med allt på bild, speciellt med tanke på att jag spillt massor på min mobil och mina händer. Men still. Det är ca 1 dl glutenfritt mjöl all over myself. Och pappa sa liksom ingenting, han bara tittade lite bistert på mig. Ungefär som när jag och syrran var åtta bast och skulle baka sockerkaka för första gången. Då frågade han sig själv "var verkligen det här en så bra idé?", och jag tror, 15 år senare, att han frågade sig själv ungefär samma sak.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0