sarrs

En sak jag filosoferat över de senaste dagarna, är hur snabbt man anpassar sig till gamla rutiner. Den senaste veckan har jag bjudit mig själv på en fin liten magkatarr. Stress och ångest är min egen diagnos. Det var så himla lätt att glida in i samma gamla rutiner här i norr, träffa samma vänner, samma jobb men med massa nya amazing kollegor. Nytt extrajobb för sommaren på olearys. Och nu vill jag stanna här. Hur konstigt? Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att allt jag gjorde i götet, alla fantastiska människor jag träffat, bara är en tillfällighet. Att det var liksom ett år med awesomeness, och att det blir det klassiska ååååh-vi-måste-höras-i-sommar-snacket, utan att det egentligen inte blir så mycket av det. Eller som när man träffar en gammal bekant på krogen och ba men guuuud, vi måste ses!! i veckan? onsdag?. Sen blir det aldrig något av det. Den känslan har jag (helt obefogat egentligen, för jag pratar med flera av dem där nere i södern ett par gånger i veckan). 

 

Jag älskar norrland. Punkt. Så är det bara. Jag orkar inte ta tag i mitt liv något mer, jag vill jobba som en hjälte, bli rik, sen äventyra. Det är väl lite det jag jobbar för, då jag planerar att spendera ett par veckor i Abu Dhabi på jullovet. Men ändå. Inte samma sak. Jag tror inte att jag vill plugga mer. Jag tror att jag vill fortsätta jobba 50 timmar i veckan, njuta av ljusa sommarnätter, dricka öl med gamla vänner som vet allt och lite till om en. När mörket börjar närma sig, vill jag åka på äventyr. Indien. Nepal. Indonesien. Eller? Jag vet inte vad jag vill. Jag känner mig återigen som en ambivalent 19-åring.