sarrs

Alltså det finns ingenting som jag hatar och älskar lika mycket som Indien. Nu är det exakt ett år sedan jag/vi var där. Och jag vill fan inget hellre än att hoppa av skolan och åka tillbaka dit. Men samtidigt är det ett vidrigt land. 

 

Den 5:e mars 2012 var jag som vanligt väldigt frustrerad, vilket kan läsas här;

http://sarrs.blogg.se/2012/march/konsten-att-aka-tag-i-indien.html

 

Och ett citat ur min privata dagbok som jag hade då;

"Första dagen vi inte ser något/någon dött djur/människa. Vad vi vet iaf." 

 

Det kändes fint. Men det var också den dagen vi var med om en jordbävning! Jag kände den inte, men marcus hävdade bestämt om att det hade skakat. Tyvärr hade han rätt, och det var en jordbävning Haranya. 4,9 på richtersskalan. Och jag kände det inte ens. Jag hade ändå nästan förväntat mig en i Kathmandu, en så stor att den skulle jämna staden med marken. Eller åtminstonde en liten. Men ingenting fick jag. Och den enda möjligheten jag hade, missade jag. ARGHH. 

 

Med andra ord; jag längtar tillbaka så jävla satans mycket att jag får ont i magen.