sarrs

Idag gick jag hem från jobbet för att jag inte mådde så bra. Det händer inte ofta. Jag har jobbat med hjärnskakning med tillhörande 40 graders feber. Dum i huvudet? Ja, förmodligen. Men ni fattar vinken, jag går i princip aldrig hem tidigt. Hade 12 sjuktimmar på mina första 1200 timmar som jag jobbat på markservice. 

 

Anyhorse, nog om min dumhet, jag åkte hem efter lunch och la mig och sov. Skulle ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla vilken primärsjukvård jag skulle vända mig till. Det tog 84 minuter innan jag kom fram. Jag blev less på att hålla i telefonen, så jag satte den på högtalare - och somnade såklart. Men den lilla besserwissertanten lyckades väcka mig ändå. 

 

Väl på vårdcentralen så fick jag först träffa en sköterska, vars första reaktion var "kan du vara gravid?". Det är jag inte; för alla som hoppades. Jag fick sedan snällt vänta några minuter innan jag träffade läkaren. Han gav mig diagnosen nåntingnånting inflamerad tarm. Utan att ens känna på min mage. Hypokondrikern i mig har självklart googlat ihjäl mig på ämnet, och vet att läkaren borde typ trycka på magen för att kunna utesluta blindtarmsinflammation. Och när man träffar auktoriteter, såsom läkare, då sitter man snällt och lyssnar och ifrågasätter ingenting. Jag fattar inte hur han kan sätta en sån diagnos på några ynka symptom. Han kanske fick sin läkarlegitimation i en flingpaket. Eller så är han synsk. Det känns iaf medium som patient. Gällande min yrsel/feber/svettningar så tyckte han att jag skulle ta en alvedon. För jag betalar gärna 300 kronor för att veta hur man får ner sin feber.

 

En liten del av mig hoppas att jag får blindtarmsinflammation inatt, bara för att få dumförklara läkaren på riktigt.  

Just hemkommen från en fruktansvärt tråkig afton på 5ive. Inte så mycket action. Tråkigt nog så blev det mitt sista pass på 5ive/Schlager på ett bra tag, kanske ever. Men jag sålde mest på stället iallafall! Det gäller att sluta på topp! Samt att jag hade en mycket meningslös konversation med en gäst; 

 

- Det här är inget kontor det är en bar...

- Nej......

 

Idag så har jag stekt massa i solen med min syster. Njutit av en alfredo med glass, alltså, kaffedrinkar - I love it! Jag önskar att mina sista två veckor i Umeå var såhär, varje dag. 26 grader varmt, sola två timmar på förmiddagen, luncha och kaffedrinka med sis på stan, sova nån timme, sen jobba på krogen. Nu vet vi alla att det inte kommer att bli så. Men still. Önska kan man! 

Idag har jag haft en riktigt jävla dålig dag. Jag tror inte att jag gjort nånting vettigt. Folk som bara tar mina saker, bråkas och ställer till med trouble. Och när man tänker att nu kan det fan inte bli värre. Vad händer, om inte; 

 

Nu har jag kommit helt ur form. Trots att jag har haft massa saker för mig, har jag saknat inspiration. Inte för att jag har det nu heller egentligen, men skit samma. 

 

Förra veckan var fantabulous. Träffade massa vänner och hade det så himla njutigt. I torsdags kom Tove + orienteringsgäng förbi stugan. Grillade, bastade, badade, myste. Hur trevligt som helst! Jag har verkligen saknat den tjejen. Så skönt att bli påmind om vad som väntar i Götet om 2,5 vecka. 

 

Efter hennes eminenta besök var det bara att återgå till verkligheten. Jobbade på taket på olles i fredags. Förvånas ständigt över fulla människor. Det finns en pool där, som man får bada i  - på egen risk - , och fulla människor blir väldigt badsugna trots de bistra 12 plusgraderna. Dessutom blir de arga för att vi inte erbjuder dem handdukar efteråt. Och när man frågar dem om inte de kan komma förbi med en handduk när man själv har varit på Nydala och badat, så är inte det ens nästan samma sak. Drunk logic. 

 

I lördags jobbade jag på 5ive. Där Dani M spelade. Verkligen inte min favoritartist, men han var faktiskt väldigt bra live! Och betydligt snyggare än vad jag väntat mig. Han drog mycket folk iaf, så det var trevligt! Ganska många fulla dryga människor, men ändå inget överflöd. Höll mig på bra humör till typ en halvtimme innan stängning då jag mest ville kasta saker på alla. Jonna och Carro kom dit och våldgästade också! Awesomeness. 

 

I söndags åkte jag, Viktor, Gustav och papi till fjällen. Kan vara det bästa beslutet den här sommaren. Få lite ledigt, dricka öl/whiskey, jobba lite på stugan/tomten, fiska, löpträna i fjällen, slåss med en miljard myggor. Sånt där vackert och somrigt. 

 

Imorgon kommer det att kännas som måndag, det kommer att vara underbart! Förra veckan hade jag fredag på tisdagen, onsdagen, torsdagen och inte fredagen. Då hade jag typ onsdag. Jävligt störande. Jag hoppas dock att väderprognosen håller vad den lovat. Värme. 

Imorse ringde väckarklockan efter 4 timmars sömn. Då var det bara att pallra sig upp, slänga ihop ett par pannkakor med tillhörande banan och hjortronsylt. Sedan gick jag och la mig i 1,5 timme till. Efter det var det bara att dra på sig löparskorna. Sprang från haga till ålidhem ett varv runtnydalasjön, och sen tillbaka. 14,5 km. När mina bröder anlände till Umeå, var Viktor lite bitter att jag sprang innan de kom till stan, för han ville med. Han och Gustav skulle ta bilen till Nydala, för att springa ett varv runt sjön och sedan bada. Och ville jag följa med? Ja, såklart. Jag ville bada. Så då betade jag av 8 km till. Det är fan sjukt. Har sprungit mer än en halvmara idag! 

 

Trots mina ömma muskler lyckades jag överleva en natt på olles. Helt okej med folk, och inte bara dryga pajasar. Hittade 101 kronor när vi städade uteserveringen. Wihoooooo. Nu ligger jag i sängen och äter nachos och guacamole (orkar inte googla och kolla hur det stavas). Längtar efter att få dö och sova typ 50 timmar. Godnatt.

Har just kommit hem från världens lugnaste kväll på O'learys. Fick äran att husera i baren på uteserveringen. Men med tanke på frånvaron av värme så såg det ut såhär mest hela kvällen; 

 

Haft en helt okej dag på jobbet idag. Frida kämpar tappert med att få mig på bättre humör. Och jag glömmer min deppighet för stunden, men den ligger liksom ändå kvar där och smyger sig på ibland. Snark.

 

Nu ikväll hängde jag med världens underbaraste Veronika. Hon bjöd mig på lyxig glass på café Göteborg, samtidigt som vi löste världsproblem. Eller nej. Mina grubblerier blev bara värre. Jag vill resa nunununununu. Inte blev resesuget bättre av att umgås med äventyret herself. Åh, vad jag vill bli rik, hoppa av skolan och resa jorden runt med denna tjej. Hon är underbar.

Jag har varit deppig i snart en vecka. Whats up med det? Jag brukar inte bli så långvarigt deppig ju. Är för att jag vill stanna i Umeå? Är det för att jag vill åka till Göteborg? Är det för att jag inte har några pengar? Är det för att jag inte ska åka till Norge iår? Är det för att jag har blivit uppäten av myggen? Varför?

 

En sak som gjorde min dag lite gladare, var när jag stod utanför Ålidhem centrum och vattnade blommorna. Som vanligt när man är på sådana platser, så vill folk komma fram och prata om saker. Parkplanering, vattning, blommor, perenner, träd, mitt jobb, vädret etc etc. Så pratade jag och en söt liten gubbe om träd vs perenner i hans bostadsområde. Så avbryter han hela konversationen och frågar om det här är mitt sommarjobb. Jajjemänsan! svarar jag sådär glatt man bara gör när man pratar med old people. Varpå han säger "Du pluggar annars va? Något tekniskt. Ingenjör?". Eftersom jag inte är så socialt smidig av mig utropar jag "VA?! Är du synsk!??"

 

Jag blev såklart helt mindblown. Aldrig sett människan förut. Och han prickade in exakt. Han berättade sedan att han har jobbat på universitetet i 40 år, så han kände igen "sättet jag pratade på". Jag tror inte att han vet att jag pratar så sjukt mycket svengelska. Jag hade ju inte ens försökt använda svåra ord (oftast för att jag vet att jag är illa ute redan innan när folk börjar fråga vilken sorts träd/bommor/buskar det är i närheten). Jag hade bara varit som vanligt, fast lite mindre svordommar och engelska fraser. HUR FAN KUNDE HAN VETA?! Jag är fortfarande helt amazed. Men på riktigt, pratar jag som en ingenjör? För isåfall kanske det finns hopp för mig ändå. Kanske kan lura omvärlden att jag besitter någon slags begåvning.

 

 

Alltså Kristian Gidlunds sommarprat. Jag vet inte vad jag ska säga. Tog väl sisådär fyra-fem minuter innan tårarna började rinna. Lyssna. 

 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071 

Nu när jag helt plötsligt bor i samma lägenhet som ett kök, har jag fått feeling minst en gång i veckan för att baka saker. I korridor får man aldrig riktigt suget att grisa ner hela köket. Men här! Jag bakar bröd, långpannekakor, småkakor, och idag; kladdkakemuffins. Jag hade tänkt skicka med min far och mina bröder lite fika till Norge, så de ska kunna fylla på med socker när de börjar bli grumpy ute på fjorden. Det ligger väl lite i att jag har haft med mig muffins varje år jag varit med typ, och nu trots att jag inte ska med, ville jag ändå baka lite. Plus att jag älskar smeten. Men det känns iaf som att jag skickar min man och mina söner into war. Ska packa deras matsäck, vinka av dem när de åker iväg. En sån känsla har jag. Jag hoppas att den går över, för det är lite creepy.

 

När jag bakar, speciellt när jag gör glutenfria saker, så ser det ofta ut som satan. Jag tror att pappa har varit ute varje gång jag bakat än så länge. Men minen när han fann mig såhär i köket; 

Fram till den sista juni hade jag sprungit 410,2 km det här året. Totalt 2406 minuter. Eller för att vara mer exakt; en dag, 16 timmar, 6 minuter och 11 sekunder. Har betat av några fler kilometer och minuter nu i juli. Woop woop! 

 

Den senaste månaden har löpningen mest varit en pina, eftersom jag fått så jävla ont överallt. Insåg att dämpningen i mina skor var obefintlig, så idag köpte jag nya, fina, snabba dojjor på bästa Löplabbet. Love that place alltså. Provade säkert sju par skor innan jag hittade ett par som kändes perfekt. Invigde dem alldeles nyss. Och jävlar vilken skillnad! Som att springa på små moln. 

 

Just hemkommen från en väldigt lugn kväll på 5ive. Det är så himla segt att jobba när det knappt är något folk ute. Suuuuger. Men jag fick stå med världens bästa Jonna, så det var skoj! Hon är bäst. Punkt. Den som säger något annat är dödens. 

 

 

Idag är jag inte taggad på livet. Jag vill åka till Norge och fiska. Känna lugnet. Njuta av livet. Äta nyrökt makrill. Sitta längst fram i båten och bara spana ut över världens vackraste ställe. Titta på när måsarna slåss om fiskinälvor. Lämna alla grubblerier vid den svenska gränsen. Inte behöva ta tag i nånting över huvudtaget. Mata en havsörn. Dricka en öl. Lämna mobilen i huset, och åka ut på fjorden i 12 timmar. Kanske fiska upp en hälleflundra på 22 kilo. Det är vad jag vill göra. Men ska jag göra det? Nej.

 

Ja, det var en såndär dag när allt har känts bajs. Det känns som att jag inte fått nånting gjort på jobbet, stört mig på allt och alla, diskuterat med människor som istället borde sköta sitt, etc etc. En sån dag har jag haft. Frida var dock fantastisk med sitt peppande sista halvtimmen. Jag gillar människor som ger mig energi. Veronika kom även förbi en sväng på jobbet och åt avslutningsglass med kidsen. Awesomeness. 

 

Ikväll taggar jag utgång med Jonna, Elin och resten (vet faktiskt inte vilka som ska med). Det kommer att bli najs. Skulle dricka en redbull i duschen (spara tiiiid), och råkade faktiskt spetsa den med lite vodka. Ooooooops. Ibland brukar jag döla, dvs öla i duschen. Ta en öl medans man duschar. Det är en bra idé, för det känns så fel men samtidigt så rätt. Antar att jag idag då droggade i duschen. Duschgroggade. Success. 

En sak jag filosoferat över de senaste dagarna, är hur snabbt man anpassar sig till gamla rutiner. Den senaste veckan har jag bjudit mig själv på en fin liten magkatarr. Stress och ångest är min egen diagnos. Det var så himla lätt att glida in i samma gamla rutiner här i norr, träffa samma vänner, samma jobb men med massa nya amazing kollegor. Nytt extrajobb för sommaren på olearys. Och nu vill jag stanna här. Hur konstigt? Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att allt jag gjorde i götet, alla fantastiska människor jag träffat, bara är en tillfällighet. Att det var liksom ett år med awesomeness, och att det blir det klassiska ååååh-vi-måste-höras-i-sommar-snacket, utan att det egentligen inte blir så mycket av det. Eller som när man träffar en gammal bekant på krogen och ba men guuuud, vi måste ses!! i veckan? onsdag?. Sen blir det aldrig något av det. Den känslan har jag (helt obefogat egentligen, för jag pratar med flera av dem där nere i södern ett par gånger i veckan). 

 

Jag älskar norrland. Punkt. Så är det bara. Jag orkar inte ta tag i mitt liv något mer, jag vill jobba som en hjälte, bli rik, sen äventyra. Det är väl lite det jag jobbar för, då jag planerar att spendera ett par veckor i Abu Dhabi på jullovet. Men ändå. Inte samma sak. Jag tror inte att jag vill plugga mer. Jag tror att jag vill fortsätta jobba 50 timmar i veckan, njuta av ljusa sommarnätter, dricka öl med gamla vänner som vet allt och lite till om en. När mörket börjar närma sig, vill jag åka på äventyr. Indien. Nepal. Indonesien. Eller? Jag vet inte vad jag vill. Jag känner mig återigen som en ambivalent 19-åring. 

 

Idag skulle jag dra mitt strå till stacken och bli blodgivare. Har inte fått lämna blod förut, för jag har haft för lågt blodvärde och blodtryck. Men det var ett par år sedan, så jag tänkte att det borde funka nu. Här i Umeå behöver man inte boka tid, som man måste i Göteborg. Så jag tänkte dra en fuling, och bli blodgivare här, men sen bli kallad i Göteborg. Men nej, så fel jag hade. Blodgivarregistret har inte hunnit till 2013, och jag kan inte lämna blod här - om jag bor i ett annat län. Så värdelöst. Och bakåtsträvande. Men det var inte den söta sköterskans fel att deras datasystem är fast på 90-talet, så hon tackade så hjärligt och hoppades VERKLIGEN att jag ville bli blodgivare där nere. Och sure thing, jag får se till att boka in en tid i götet istället då. För övrigt, tycker jag att alla i hela världen ska bli blodgivare, så när jag klantar mig och behöver en donation, kommer det att finnas i överflöd!

 

Hej hej hallå dagboken! 

Det var inte igår. Kan bero på att jag är en upptagen man. Förra veckan smaskade jag på med 53 timmar jobb. Denna vecka ser ut att bli 46, men det återstår att se. Med tanke på hur mycket jag jobbar är det kanske svårt att tro att jag inte har så mycket till liv. Men jag får förvånansvärt mycket annat gjort. 

 

Sen är det dessutom en fördel med att jobba med superfina och underbara vänner. Livin the dream. Jag älskar jobbet på O'learys. I onsdags jobbade jag med Jonna och två andra grymma tjejer. Jag är inte alltid den som är den, men fan girl power. Sjukt bra kväll! Älskar dessutom att jobba med Jonna, det är så himla lajbans. På lördag ska vi nog rocka en av barerna på 5ive. Jag, Jonna och kidsen. Det kommer att bli succé. Det är så fruktansvärt skoj att jobba på krogen. Jag har insett att jag måste skaffa mig ett litet bartenderjobb i götet ändå.