sarrs

Att jobba söndagar är som att vara på fatcamp. Det är så himla lugnt, restaurangen är stängd och det är inte så många gäster på hotellet. Så vad gör man? Jo, man äter. Efter att ha storstädat baren ofc. Men sen äter man mat, brieost, kaffe, salami, chips, gurka, nötter etc. Jag saknar ju karaktär rent allmänt, och speciellt när det gäller mat och sådär. Men när jag är rastlös är jag verkligen hopplös. Så idag fick jag ångest. Imorgon börjar mitt nya liv med nyttigheter och träning. 

 

I helgen har jag jobbat massvis. AW:n i fredags var insane. Så jävla mycket folk. Hann inte ens äta middag. Igår var det lugnare, mest restauranggäster. Och efter att jag hade stängt, gick jag in till Ullis i den andra baren. Och blev full. Kändes lite ovärt egentligen, men det var himla trevligt! Jag gillar ju vin. 

 

Igår hade jag den här fina konversationen; 

Gäst: Ni är så himla trevliga här!
Jag: Vad kul att höra! Tack så mycket!
Gäst: Ja, alltså ALL personal

Precis som att jag tog åt mig lite för mycket... 

 

 

Nu är jag inne på andra säsongen av SVT:s En klassiker. Och alltså. Vilken fantastiskt bra serie. Den och Svett&Etikett måste vara det bästa SVT har producerat på väldigt många år. Dock är första säsongen av En klassiker lite jobbig. En av deltagarna har obotlig cancer, men lyckas ändå genomföra sin 35:e klassiker. Och han är yngre än min pappa. Det är så mäktigt. Och deppigt. 

 

Så nu är jag fruktansvärt taggad på att genomföra en klassiker själv. Jag har pratat om det väldigt länge, men har inte riktigt tagit tag i det. Förutom att jag testade att åka Vasaloppet med 0 meter skidåkning innan loppet och helt ny utrustning. Det var det värsta jag gjort, typ, men känslan efteråt är obetalbar. Så tanken på att få känna den känslan fyra gånger, lockar så himla mycket. Sen vet jag väl inte hur bra jag är på cykling och simning. Löpningen känns ändå rätt okej, har ändå avklarat 2 halvmarathon. Jag är så himla taggad! Det enda jag kan tänka på typ. Dock så kan jag för tillfället inte ens knäppa upp min bh med höger hand, för min axel/skuldra är helt åt helvete. Vilket suger så jävla mycket. Min sjukgymnast tror att jag är optimistisk/korkad som tror att jag kan springa lidingöloppet 2015. Det är ju ett helt år kvar. Och ännu längre till Vasaloppet, Vättern och Vansbro. Men jag vette fan. Jag vill inget hellre än att påböra klassikern om ett år. En annan grej som jag verkligen vill, är att någon ska ge mig 5867 kronor, så jag kan köpa en flygbiljett tor till Kathmandu. Dirr. 

Nu är mottagningen över. Fyra veckor av massa skoj. Även om de senaste dagarna inte varit speciellt skoj. Det har snarare gjort så att jag ännu mer vill flytta hem. Jag längtar ännu mer till en resa till Nepal. Jag hoppas för allt i världen att jag kommer att kunna åka. Verkligen. Tror inte att jag kommer att flytta tillbaka till Norrland än på ett tag, hur mycket jag än vill. Men att åka till Nepal borde kunna gå.

 

Jag vill bara säga att jag har de absolut bästa vännerna i hela världen. Vetskapen om att det finns några som ställer upp för mig på det sättet de gjort de senaste dagarna, gör att jag blir alldeles tårögd. Och mitt hjärta svämmar över av kärlek till dem. Samtidigt som jag blir irriterad av att det finns så himla många douchebags. De kan äta bajs. 

 

Och på tal om att äta bajs. Så verkar det som att 13% av Sveriges myndiga befolkning också borde äta bajs. Det är på riktigt hemskt när man tänker på var Sverige är på väg. Det som ändå känns som en liten tröst är att SD kommer att ha svårt att fylla sina troligtvis 47 platser de fått i riksdagen. Det känns också bra att 87% av svenskarna har bättre värderingar. 

 

Och. Slutligen. Jag har tappat rösten. Det är det värsta som kan hända. Jag pratar ju jämt... Har googlat en del, och insett att det bästa jag kan göra är att vara helt tyst. Och dricka typ kamomillte. Och för er som inte vet, så smakar det hö. Men alltså. Att vara helt tyst i typ något dygn, känns direkt overkligt.