sarrs

Snart är det sommarlov. Äntligen. Och snart får jag äntligen sätta mig på tåget upp till mitt älskade Norrland. Jag hoppas att Norrland ger mig myggor, sol, glass, lite bartenderjobb, familj, jordgubbar, vänner och rosévin. Tyvärr ska pappa åka till Norge den 11:e. Vilket gör mig lite ledsen i ögat. Men jag får tvinga honom att umgås med mig innan det bara... 

 

Det här --> http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18973299.ab gör mig så himla arg. Jag säger ofta att jag hatar indiska män. Och speciellt de från norra Indien. Jag vet att man inte ska dra alla över en kam osv. Men på riktigt. När jag var där, så spottade de efter mig. De ljög massor och sa tillexempel att tågstationen i New Delhi (typ världens största) inte fanns kvar längre, för den hade flyttat/brunnit ner/aldrig funnits. De lurade mig ofta på pengar - speciellt den tiden jag reste själv. De ropade "cupcake" efter mig. Oftast ropade de saker på indiska. Förmodligen kallade de mig hora. När jag åkte buss eller tåg försökte de alltid ta på mig. En gång var det en som satt med armarna korsade över bröstet, och så försökte han, i smyg, smeka mitt side-boob. De struntar i att det ligger lik och djurkadaver på gatorna. Det känns inte som att de har någon som helst respekt för liv.
Såhär i efterhand är jag glad att inget värre hände mig. Men alltså. De är fan dumma i huvudet. Och jag blir så arg. Och jag förstår så himla mycket att pappa inte vill att jag ska åka tillbaka dit. 

 

 

Och här är världens mysigaste album: Sleeping At Last – Covers, Vol. 1 Har nog lyssnat på det typ 300 gånger under tentaplugget. 

Jag överlevde varvet även denna gång, och lyckades putsa fjolårets tid med 7 minuter. Så jag är supernöjd! Längtar redan till nästa år. Då ska jag fan komma under två timmar. 

 

Idag fick jag ett mail från marathonfoto, dvs de som fotograferar alla löpare under varvet. Och alltså, fine, jag är ingen skönhet. Men när jag springer är jag faktiskt ännu fulare. Jag skämms nästan lite över de här bilderna. Finns inte en chans i helvetet att jag skulle betala för de där bilderna. Och jag tycker synd om alla som har med mig i sina bilder. Hehe, framförallt om de vill rama in dem och vara stolta över sig själva. Och så har de ett retard i bakgrunden. Det som stör mig mest med alla bilder de lyckats ta på mig, är att alla andra i bilden ler och ser glada ut. Det ser ut som att jag vill dö. Eller eventuellt har dött. Eller åtminstone lyckats få någon slags sjukdom som gör att man inte längre kan kontrollera ansiktsmusklerna. Så, nästa år ska jag springa 21 km på mindre än 2 timmar. Jag ska även le under alla de här tjugoen kilometrarna. 

 

Snart är det dags att varva Göteborg. Jag är ej i form, och känner mig ovanligt slö. Men jag är ändå taggad! Det ska nog bli skoj ändå. 

 

För övrigt har jag en extrem hemlängtan. 

Inatt drömde jag världens värsta mardröm. Att det ringde en sköterska från Strokecenter i Umeå och berättade att pappa hade fått en till stroke, och att den här gången hade han inte klarat sig så bra. 

Jag vaknade vid halv 5 och hade panik eftersom det var så himla verklighetstroget. Men efter att ha kollat igenom telefonen typ 10 gånger insåg jag att det bara var en dröm. 

 

Alldeles nyss avslutade jag ett 42 minuter långt samtal med Pappa. För er som inte känner min pappa, så kan jag berätta att han inte är en 42-minuter-samtals-person. Snarare en 4-minuters-samtals-person, om ens det. Jag berättade om min dröm, och han lovade att han åtminstonde inte hade planerat för en ny stroke. Och han lovade även att fortsätta äta sin medicin, så han trodde att det var safe. Han tyckte också att det var dags att jag flyttade hem igen. Ibland tycker jag också det, för jag saknar honom så himla mycket. Men jag blir nog kvar i Göteborg ett tag till. Eller så flyttar jag till Argentina. Eller Ghana.

Hej hej hallå dagboken! 
Det var länge sedan. Jag har varit så himla busy med påsklov, omtentaplugg och cortége, så jag har helt glömt bort att blogga. Plus att det har varit sol. Hela byggveckan var det shortsväder. I april. Helt fantastiskt! 
Nu är det däremot göteborgsväder igen, typ 10 grader, regn och lite storm. Detta har gjort att jag har fått en akut livskris. Jag vill gå på dejt, färga håret mörkt, jobba, sova, inte plugga, resa, flytta hem till pappa, shoppa, hetsäta godis, springa tusentals mil och allt möjligt. Jag har så jävla svårt att koncentrera mig på plugg - för jag tänker bara på allt annat jag hellre vill göra. Jag har även denna livskris kombinerat med en extrem åldersnoja. Det är jättekul! 

Det enda jag lyckas med, är att springa. Inte tusentals mil kanske, men igår tillexempel, sprang jag och Max runt delsjön. 9,52 km  var det. Och eftersom han är dum i huvudet, så badade han efteråt........ Klockan var halv 9 på kvällen, 8 grader varmt och regn. 
Men Göteborgsvarvet, min livs andra halvmara är om 1,5 vecka. Och jag är i årets sämsta form! Det är också en rolig sak på min lista. Men det ska nog gå vägen. Tyvärr kommer jag nog inte att kunna nå mitt mål på att klara det under 2 timmar, som jag tänkte för några månader sen. 

 

Men det jag grubblar allra mest över just nu;
- Argentina: Vårterminen 2015 med spanska och CSR management?
- Indien: Vårterminen 2015 med freds- och konfliktkunskap?
- Ghana: Vårterminen 2015 med globala miljöstudier?