sarrs

 Nu ska jag berätta för er om världens största antiklimax.  Jag har ju inte ätit godis på 10 veckor. Och nu tänkte ju jag att till påsk får man fan lyxa till det. Påsklovet börjar ju idag så jag hade köpt godis till min tågresa. Men problemet var att det inte ens var gott. Dumle var det enda som gick att njuta av. Åt av det andra också bara för att jag är tjurig. Egentligen vet jag inte om jag borde erkänna det här, men det är inte så att jag har så många läsare ändå. Jag köpte frukt på centralen i Stockholm. 

Känslan när man står nästan längst fram i kön, på Maskin, i väntan på delicious serranoskinkeinlindad fläskfile, potatisgratäng och överraskningssås, och maten är slut. ARRRRGH. Så. Jävla. Deprimerande. 

 

Jag surade lite, sen gick jag hem och gjorde varma mackor till middag. För det är ju typ samma sak! 

 

Nu sitter jag och kollar på khan acadamy om dubbel- och trippelintegraler. Jättekul. Fyra av fem toasters. Älskar livet! 

Alltså det finns ingenting som jag hatar och älskar lika mycket som Indien. Nu är det exakt ett år sedan jag/vi var där. Och jag vill fan inget hellre än att hoppa av skolan och åka tillbaka dit. Men samtidigt är det ett vidrigt land. 

 

Den 5:e mars 2012 var jag som vanligt väldigt frustrerad, vilket kan läsas här;

http://sarrs.blogg.se/2012/march/konsten-att-aka-tag-i-indien.html

 

Och ett citat ur min privata dagbok som jag hade då;

"Första dagen vi inte ser något/någon dött djur/människa. Vad vi vet iaf." 

 

Det kändes fint. Men det var också den dagen vi var med om en jordbävning! Jag kände den inte, men marcus hävdade bestämt om att det hade skakat. Tyvärr hade han rätt, och det var en jordbävning Haranya. 4,9 på richtersskalan. Och jag kände det inte ens. Jag hade ändå nästan förväntat mig en i Kathmandu, en så stor att den skulle jämna staden med marken. Eller åtminstonde en liten. Men ingenting fick jag. Och den enda möjligheten jag hade, missade jag. ARGHH. 

 

Med andra ord; jag längtar tillbaka så jävla satans mycket att jag får ont i magen. 

Alltså nu har jag varit utan godis i 6 veckor. Det är personligt rekord, och jag har faktiskt börjat tappa suget. Superdupercravingsarna har åtminstonde försvunnit. Men nu är det också dags att börja intensifiera plugget, då det bara är typ en vecka till första tentan. Och nu är det ett sånt klassiskt tillfälle som man vill äta godis. Men jag lyckades hålla mig! Köpte vindruvor och kakor (nej, det är inte samma sak) istället! 

 

Jag trodde att träningen gick väldigt bra nu, men ack så fel jag hade! Jag körde 4 timmar vasaloppsspinning i söndags. Mina ben var rätt sura och stumma, och jag hade väl gjort sönder varenda muskelfiber typ. Så jag vilade igår. Har haft rätt ont i knäna, men det har ändå funkat. Idag när jag skulle springa på löpbandet, så efter typ 30 min kändes det på riktigt som att någon högg en kniv rakt in i sidan på knäet. Som tur är så svettades jag så pas mycket att ingen nog såg att jag fällde en tår. Det gjorde så satans jävla ont. Så nu är jag ganska ledsen i ögat, lite för att det gör ont, men mest för att jag hade tänkt löpträna som en gud de kommande tre veckorna, innan det är dags för seedningsloppet till Göteborgsvarvet. 

 

Men summa summarum; jag har gått ner 3 kg på dessa 6 veckor. Nu vill jag dock inget annat än att tröstäta för det är så synd om mig, så vi får väl se hur det håller i sig. 

Jag har kommit på mig själv med att vilja använda kortkommandot, som man använder i matlab till att köra koden, i alla andra miljöer också. Mailen. Facebook. Det är inte så att jag gör så mycket mer på datorn, men skulle jag ha gjort det hade det nog hänt där också.

 

Och med det vill jag bara säga att det nog bor en liten matlab-lover i mig ändå!