sarrs

Nu är mottagningen över. Fyra veckor av massa skoj. Även om de senaste dagarna inte varit speciellt skoj. Det har snarare gjort så att jag ännu mer vill flytta hem. Jag längtar ännu mer till en resa till Nepal. Jag hoppas för allt i världen att jag kommer att kunna åka. Verkligen. Tror inte att jag kommer att flytta tillbaka till Norrland än på ett tag, hur mycket jag än vill. Men att åka till Nepal borde kunna gå.

 

Jag vill bara säga att jag har de absolut bästa vännerna i hela världen. Vetskapen om att det finns några som ställer upp för mig på det sättet de gjort de senaste dagarna, gör att jag blir alldeles tårögd. Och mitt hjärta svämmar över av kärlek till dem. Samtidigt som jag blir irriterad av att det finns så himla många douchebags. De kan äta bajs. 

 

Och på tal om att äta bajs. Så verkar det som att 13% av Sveriges myndiga befolkning också borde äta bajs. Det är på riktigt hemskt när man tänker på var Sverige är på väg. Det som ändå känns som en liten tröst är att SD kommer att ha svårt att fylla sina troligtvis 47 platser de fått i riksdagen. Det känns också bra att 87% av svenskarna har bättre värderingar. 

 

Och. Slutligen. Jag har tappat rösten. Det är det värsta som kan hända. Jag pratar ju jämt... Har googlat en del, och insett att det bästa jag kan göra är att vara helt tyst. Och dricka typ kamomillte. Och för er som inte vet, så smakar det hö. Men alltså. Att vara helt tyst i typ något dygn, känns direkt overkligt.