sarrs

Har jobbat hela helgen, och jag har börjat inse hur många "nej" man samlar på sig under en kväll. Och det jobbigaste är att säga alla de här nejen med ett leende. När man i själva verket vill fråga om personen är dum i huvudet.

- Nej, du får inte en sexa och betala för en fyra

- Nej, det är inte jag som bestämmer priserna i menyn

- Nej, det är inte jag som tillagat maten

- Nej, du kan inte få mitt nummer

- Nej, du kan inte få byta ut en halvdrucken öl mot en ny sort

- Nej, du kan inte få AW-priser resten av kvällen

- Nej, jag är inte singel 

- Nej, du kan inte få mängdrabatt

- Nej, jag bjuder inte på alkohol

- Nej, du får tyvärr vänta på din tur

- Nej, jag vet faktiskt inte vad du vill ha

- Nej, du får inte spela din egen spotify-lista

 

Att jobba söndagar är som att vara på fatcamp. Det är så himla lugnt, restaurangen är stängd och det är inte så många gäster på hotellet. Så vad gör man? Jo, man äter. Efter att ha storstädat baren ofc. Men sen äter man mat, brieost, kaffe, salami, chips, gurka, nötter etc. Jag saknar ju karaktär rent allmänt, och speciellt när det gäller mat och sådär. Men när jag är rastlös är jag verkligen hopplös. Så idag fick jag ångest. Imorgon börjar mitt nya liv med nyttigheter och träning. 

 

I helgen har jag jobbat massvis. AW:n i fredags var insane. Så jävla mycket folk. Hann inte ens äta middag. Igår var det lugnare, mest restauranggäster. Och efter att jag hade stängt, gick jag in till Ullis i den andra baren. Och blev full. Kändes lite ovärt egentligen, men det var himla trevligt! Jag gillar ju vin. 

 

Igår hade jag den här fina konversationen; 

Gäst: Ni är så himla trevliga här!
Jag: Vad kul att höra! Tack så mycket!
Gäst: Ja, alltså ALL personal

Precis som att jag tog åt mig lite för mycket... 

 

 

Nu är jag inne på andra säsongen av SVT:s En klassiker. Och alltså. Vilken fantastiskt bra serie. Den och Svett&Etikett måste vara det bästa SVT har producerat på väldigt många år. Dock är första säsongen av En klassiker lite jobbig. En av deltagarna har obotlig cancer, men lyckas ändå genomföra sin 35:e klassiker. Och han är yngre än min pappa. Det är så mäktigt. Och deppigt. 

 

Så nu är jag fruktansvärt taggad på att genomföra en klassiker själv. Jag har pratat om det väldigt länge, men har inte riktigt tagit tag i det. Förutom att jag testade att åka Vasaloppet med 0 meter skidåkning innan loppet och helt ny utrustning. Det var det värsta jag gjort, typ, men känslan efteråt är obetalbar. Så tanken på att få känna den känslan fyra gånger, lockar så himla mycket. Sen vet jag väl inte hur bra jag är på cykling och simning. Löpningen känns ändå rätt okej, har ändå avklarat 2 halvmarathon. Jag är så himla taggad! Det enda jag kan tänka på typ. Dock så kan jag för tillfället inte ens knäppa upp min bh med höger hand, för min axel/skuldra är helt åt helvete. Vilket suger så jävla mycket. Min sjukgymnast tror att jag är optimistisk/korkad som tror att jag kan springa lidingöloppet 2015. Det är ju ett helt år kvar. Och ännu längre till Vasaloppet, Vättern och Vansbro. Men jag vette fan. Jag vill inget hellre än att påböra klassikern om ett år. En annan grej som jag verkligen vill, är att någon ska ge mig 5867 kronor, så jag kan köpa en flygbiljett tor till Kathmandu. Dirr. 

Nu är mottagningen över. Fyra veckor av massa skoj. Även om de senaste dagarna inte varit speciellt skoj. Det har snarare gjort så att jag ännu mer vill flytta hem. Jag längtar ännu mer till en resa till Nepal. Jag hoppas för allt i världen att jag kommer att kunna åka. Verkligen. Tror inte att jag kommer att flytta tillbaka till Norrland än på ett tag, hur mycket jag än vill. Men att åka till Nepal borde kunna gå.

 

Jag vill bara säga att jag har de absolut bästa vännerna i hela världen. Vetskapen om att det finns några som ställer upp för mig på det sättet de gjort de senaste dagarna, gör att jag blir alldeles tårögd. Och mitt hjärta svämmar över av kärlek till dem. Samtidigt som jag blir irriterad av att det finns så himla många douchebags. De kan äta bajs. 

 

Och på tal om att äta bajs. Så verkar det som att 13% av Sveriges myndiga befolkning också borde äta bajs. Det är på riktigt hemskt när man tänker på var Sverige är på väg. Det som ändå känns som en liten tröst är att SD kommer att ha svårt att fylla sina troligtvis 47 platser de fått i riksdagen. Det känns också bra att 87% av svenskarna har bättre värderingar. 

 

Och. Slutligen. Jag har tappat rösten. Det är det värsta som kan hända. Jag pratar ju jämt... Har googlat en del, och insett att det bästa jag kan göra är att vara helt tyst. Och dricka typ kamomillte. Och för er som inte vet, så smakar det hö. Men alltså. Att vara helt tyst i typ något dygn, känns direkt overkligt. 

 

 

Söndagsångesten blir på något sätt lite värre om man har haft en långhelg. Trots att helgen var perfekt på alla sätt och vis, med mysigt häng med bröder, deras respektive och vänner. Vädret var väl inte det bästa, men vi kompenserade med mat, dryck, femkamp och luftgevärsskytte. Jag var förvånansvärt dålig på skyttet. Det känns lite värdelöst.
 Trots att jag avstod kvart-över-två-whiskeyn (till skillnad från mina bröder och Lars), så känns det lite som att jag har en tvådagarsbakfylla. Iallafall mentalt. Jag längtar hem till Umeå så extremt jävla mycket. En viss del av min söndagsångest består kanske av hemlängtan... 

 

Jag och Viktor invigde mina nya snabba löparskor idag iallafall. Mina lungor var inte riktigt med mig, men skorna skötte sig finfint. Betade av strax över en mil. På under en timme! Så det känns bra... Nu är det bara ca 330 dagar till göteborgsvarvet, men det är väl lika bra att börja träna nu... 

 

Blev för övrigt bjuden på en dejt alldeles nyss. Av en random, på väg hem från Ica. Han tyckte att jag var beautiful. Wierd. Jag kan inte hålla med, osminkad, trött och sliten. Men tack ändå!

Fan vad värdelöst det känns att vara i Göteborg. Eller såklart, bra, men också värdelöst. Jag saknar min twin och alla andra så jävla mycket. 

 

De tre senaste dagarna har jag gått vilse, i anläggningen, 0 gånger. Fattar ni?! Inte en endaste gång! Det är så mäktigt. Idag svor jag när jag råkade hälla salpetersyra på mig själv. Då sa Annci "Oj, det där var första gången jag hörde dig svära!". Alltså, jag vet inte. Ibland blir jag lite rädd för mig själv, för jag känner mig som en gammal pirat eller nått, som bara går runt och svär och muttrar. Men tydligen kan jag sköta mig på jobbet. 

Och på tal om jobbet, så var jag inne i en (tömd ofc) matarvattentank igår. Det var väl härliga 60 grader, och ganska lite syre, så jag fick inte vara där så länge. Tyvärr var inte så ballt som jag hade tänkt, förutom att det är coolt att vara i en matarvattentank. Nerd alert! Jag måste hejda mig själv...

 

Igår jobbade jag även på mitt nya bartender-jobb som jag lyckas få, på nått jävla sätt. Det var verkligen inte det jag är van vid. Jag är van vid nattklubb, shots, högt tempo, otrevliga packade människor, övertrevliga packade människor, stress, svett, fylla, etc etc. Det här är en heeelt annan stämning. Nu är det lite mer trevliga belgare som dricker fancy vin och äter chips medans jag putsar vinglas. Jag har inte riktigt bestämt vad jag tycker om det hela, men jag måste ge det några pass för att se iallafall! 

 

För övrigt älskar jag fotbolls-VM, det är bara sämst att man inte kan vara vaken hur länge som helst för att kolla alla matcher...

Sista timmarna i Umeå. Har hängt med min underbara mamma i stugan de senaste dagarna. Var bland annat ute och sprang, hittade en skylt som pekade mot fångstgropar. Så jag tänkte bejaka mitt kulturarv och sånt där, så jag följde alla skyltar. Sista skylten var "Fångstgropar 80 m". Men jag hittade inga jävla fångstgropar. Eller så hittade jag, fast bara det att jag inte fattade var de var. Så det var lite av ett fiasko. Så jag vände tillbaka, och insåg då att jag sprungit typ 2 km rakt in i skogen. Då fick jag lite panik och trodde att jag skulle bli mördad av ett skogsspöke eller en älg eller nått. Typ. Känns fint att jag typ är rädd för att vara ensam i en skog? Wierd.

Jag har i alla fall haft en jättemysig helg med mamsen. Lyckas bränna mig. Lyckas förlora i kubb. Lyckas äta så kontinuerligt att jag nästan aldrig var hungrig. Det bästa.

 

Igår hängde jag med Elin, Christer och deras gäng. Det var fett. Vi spelade dodgeball. Jag var bäst. Okej, Emil var bäst. Men vi var på samma lag, och vi vann. Det enda som räknas. Idag har jag hunnit hänga med Jonna, svängde förbi på Sandras jobb och spanade in läget där, tills hennes chef tyckte att hon borde jobba istället, så då gick jag hem. Och nu ska jag packa. Vilket jag uppenbarligen är väldigt dålig på, eftersom jag sitter här. Men på riktigt. Jag vill stanna här. Jag har tillochmed kollat på masterprogram här. Jag antar att det blir Göteborg och Chalmers oavsett. Men det hade varit förträffligt om man hade kunnat flytta Umeå lite närmre Göteborg. Nu ska jag ta tag i mig själv och packa. För att sedan förbereda ett litet gråtkalas hos min älskade twin. Det blir kul.  

Okej, nu har jag typ bestämt mig. Jag åker inte härifrån! Eller jo, det är klart att jag kommer att göra det. Men jag vill verkligen inte.

 

Den här dagen började värdelöst, genom att jag skjutsade pappa till sin bror, för att de ska till Norge. Dels vill jag inte att pappa ska åka, och dels vill jag följa med. Men icket. Det sög i alla fall.

Resterande tid roade jag mig med att sova halva dagen och äta mjukglass med Elin. Jag lyckades även ta mig till gymmet för rehab och core med Veronika. Amazing. Så jag vaknade till liv, och ikväll har jag druckit öl med Jocke. också amazing. Så;

- Jag har fina vänner som borde flytta till Göteborg
- Jag borde kanske flytta upp
- Jag måste sluta kolla på roliga klipp/intervjuer på youtube. Lyckades vara sen till Jocke för att jag kollade på Jennifer Lawrence.

 

Min träning här går faktiskt bra. Igår när jag sprang, lyckades jag hålla ett 5:15-tempo de första 3 km. Sist det hände var typ... 2008. Så det känns mäktigt. Dock dog jag efter det, så det blev inte så bra i slutet ändå. Men imorgon ska jag ge det ett nytt försök. Har snart tränat 5000 minuter iår. Det är en bit kvar till mitt mål, så nästa halvår får jag fan skärpa mig. Jag hoppas att jag kan sluta med rehaben snart (knappast troligt dock), så jag kan återfå min motivation nån jävla gång.

Jag älskar Umeå. Jag vill verkligen, verkligen inte åka härifrån. Har en hel vecka kvar, som jag ska utnyttja så gott jag bara kan... I fredags shoppade jag massor! Äntligen. Min fina syster bjöd mig även på lunch på Texas Longhorn. Omnomnom. På kvällen roade jag mig med att bli superdrunk med Carro och Simon. Klassiskt dålig idé. Men det var trevligt! Så igår bakisbowlade jag med pappa. Han vann, inte helt otippat. Igår tränade jag även med Carro på iksu. Fick äntligen köra brutalbänk (fattar inte varför Fysiken inte har en sån). Har sån fruktansvärd träningsvärk att jag var nära att spy när jag var ute och sprang idag... Känns fint.

Igårkväll grillade vi hos Elin och Matte. Med massa fina människor. Det var så himla skoj, trevligt, roligt, amazing, fantastiskt osv. Vi avslutade kvällen på Allstar. Jag fick en guldhatt av DJ:en. Allt var toppen. Var inte ens bakull imorse.

 

Det finns en risk att jag inte sätter mig på flyget om en vecka. Jag stannar nog kvar här.

Snart är det sommarlov. Äntligen. Och snart får jag äntligen sätta mig på tåget upp till mitt älskade Norrland. Jag hoppas att Norrland ger mig myggor, sol, glass, lite bartenderjobb, familj, jordgubbar, vänner och rosévin. Tyvärr ska pappa åka till Norge den 11:e. Vilket gör mig lite ledsen i ögat. Men jag får tvinga honom att umgås med mig innan det bara... 

 

Det här --> http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18973299.ab gör mig så himla arg. Jag säger ofta att jag hatar indiska män. Och speciellt de från norra Indien. Jag vet att man inte ska dra alla över en kam osv. Men på riktigt. När jag var där, så spottade de efter mig. De ljög massor och sa tillexempel att tågstationen i New Delhi (typ världens största) inte fanns kvar längre, för den hade flyttat/brunnit ner/aldrig funnits. De lurade mig ofta på pengar - speciellt den tiden jag reste själv. De ropade "cupcake" efter mig. Oftast ropade de saker på indiska. Förmodligen kallade de mig hora. När jag åkte buss eller tåg försökte de alltid ta på mig. En gång var det en som satt med armarna korsade över bröstet, och så försökte han, i smyg, smeka mitt side-boob. De struntar i att det ligger lik och djurkadaver på gatorna. Det känns inte som att de har någon som helst respekt för liv.
Såhär i efterhand är jag glad att inget värre hände mig. Men alltså. De är fan dumma i huvudet. Och jag blir så arg. Och jag förstår så himla mycket att pappa inte vill att jag ska åka tillbaka dit. 

 

 

Och här är världens mysigaste album: Sleeping At Last – Covers, Vol. 1 Har nog lyssnat på det typ 300 gånger under tentaplugget. 

Jag överlevde varvet även denna gång, och lyckades putsa fjolårets tid med 7 minuter. Så jag är supernöjd! Längtar redan till nästa år. Då ska jag fan komma under två timmar. 

 

Idag fick jag ett mail från marathonfoto, dvs de som fotograferar alla löpare under varvet. Och alltså, fine, jag är ingen skönhet. Men när jag springer är jag faktiskt ännu fulare. Jag skämms nästan lite över de här bilderna. Finns inte en chans i helvetet att jag skulle betala för de där bilderna. Och jag tycker synd om alla som har med mig i sina bilder. Hehe, framförallt om de vill rama in dem och vara stolta över sig själva. Och så har de ett retard i bakgrunden. Det som stör mig mest med alla bilder de lyckats ta på mig, är att alla andra i bilden ler och ser glada ut. Det ser ut som att jag vill dö. Eller eventuellt har dött. Eller åtminstone lyckats få någon slags sjukdom som gör att man inte längre kan kontrollera ansiktsmusklerna. Så, nästa år ska jag springa 21 km på mindre än 2 timmar. Jag ska även le under alla de här tjugoen kilometrarna. 

 

Snart är det dags att varva Göteborg. Jag är ej i form, och känner mig ovanligt slö. Men jag är ändå taggad! Det ska nog bli skoj ändå. 

 

För övrigt har jag en extrem hemlängtan. 

Inatt drömde jag världens värsta mardröm. Att det ringde en sköterska från Strokecenter i Umeå och berättade att pappa hade fått en till stroke, och att den här gången hade han inte klarat sig så bra. 

Jag vaknade vid halv 5 och hade panik eftersom det var så himla verklighetstroget. Men efter att ha kollat igenom telefonen typ 10 gånger insåg jag att det bara var en dröm. 

 

Alldeles nyss avslutade jag ett 42 minuter långt samtal med Pappa. För er som inte känner min pappa, så kan jag berätta att han inte är en 42-minuter-samtals-person. Snarare en 4-minuters-samtals-person, om ens det. Jag berättade om min dröm, och han lovade att han åtminstonde inte hade planerat för en ny stroke. Och han lovade även att fortsätta äta sin medicin, så han trodde att det var safe. Han tyckte också att det var dags att jag flyttade hem igen. Ibland tycker jag också det, för jag saknar honom så himla mycket. Men jag blir nog kvar i Göteborg ett tag till. Eller så flyttar jag till Argentina. Eller Ghana.

Hej hej hallå dagboken! 
Det var länge sedan. Jag har varit så himla busy med påsklov, omtentaplugg och cortége, så jag har helt glömt bort att blogga. Plus att det har varit sol. Hela byggveckan var det shortsväder. I april. Helt fantastiskt! 
Nu är det däremot göteborgsväder igen, typ 10 grader, regn och lite storm. Detta har gjort att jag har fått en akut livskris. Jag vill gå på dejt, färga håret mörkt, jobba, sova, inte plugga, resa, flytta hem till pappa, shoppa, hetsäta godis, springa tusentals mil och allt möjligt. Jag har så jävla svårt att koncentrera mig på plugg - för jag tänker bara på allt annat jag hellre vill göra. Jag har även denna livskris kombinerat med en extrem åldersnoja. Det är jättekul! 

Det enda jag lyckas med, är att springa. Inte tusentals mil kanske, men igår tillexempel, sprang jag och Max runt delsjön. 9,52 km  var det. Och eftersom han är dum i huvudet, så badade han efteråt........ Klockan var halv 9 på kvällen, 8 grader varmt och regn. 
Men Göteborgsvarvet, min livs andra halvmara är om 1,5 vecka. Och jag är i årets sämsta form! Det är också en rolig sak på min lista. Men det ska nog gå vägen. Tyvärr kommer jag nog inte att kunna nå mitt mål på att klara det under 2 timmar, som jag tänkte för några månader sen. 

 

Men det jag grubblar allra mest över just nu;
- Argentina: Vårterminen 2015 med spanska och CSR management?
- Indien: Vårterminen 2015 med freds- och konfliktkunskap?
- Ghana: Vårterminen 2015 med globala miljöstudier?

 

 

 

 

Ibland gör jag lite korkade saker, som jag med största sannolikhet får ångra. Men. Ja. Är man dum så är man. 

 

Nu ska jag berätta om min fina födelsedag. Tove, Maja och Amanda kom förbi mig 06.55. Tove gjorde nån slags polisknackning på dörren, så jag blev asrädd. Men jag vågade öppna, och thank god för det! Jag fick fruktsallad, kaffe och jelly beans. (För er som inte vet, så älskar jag Jelly beans mer än allt på denna jord). Min dag fortsatte med en härlig labb, massa möten, för att sedan avslutas med ett pubquiz och en burgare på JA. Alltså. Amazing. Och bara massa vänner och kärlek. Jag fick även en fruktkorg av Maté! Då började jag nästan gråta för det var så fint och oväntat. Och även för att jag är jävligt blödig. Mitt senaste blödiga moment, så grät jag till Master Chef. 

Det var iaf världens bästa dag, så tack alla inblandade! 

 

Jag fick även fira min dag i torsdags, då med mina kära bröder och deras respektive. Också megatrevligt! De skämde bort mig med bubbel, fantastisk mat, tårta och present! Så de hade en väldigt glad lillasyster på torsdagkvällen.

Helgen spenderades med festligheter. En episk sittning i fredags och lite ölpuff-häng på lördagen. I söndags var jag bakfull, trött och inte så sugen på att ta tag i mitt liv. Men jag räknade ett tal matte, och lyckades ta mig till gymmet. Första träningspasset på över en vecka! Det gick ganska bra ändå, har bara tappat ca 95% av min kondition. Och jag har extremt ont i mitt skulderblad idag. Hade det igår också, men då tänkte jag att det var för att jag inte hade rehabat på ganska länge. Men inte det inte. Så nu vet jag inte vad som är fel. Men jag ska träffa sjukgymnasten igen om en vecka, så jag hoppas att hon har en magisk lösning, för jag vet inte vad som är fel. 

 

För övrigt taggar jag imorgon, första dagen på Renova! Jag hoppas att jag ska lyckas sköta mig. Jag klarade iallafall säkerhetstestet igår. Så det känns bra. 

Jag taggar även cortége. Jättemycket. Det kommer att bli så episkt. Sen om vi tar oss runt eller inte, återstår väl att se... Men jag tror att en av mina dolda talanger är just svetsning, så det här ska nog gå vägen!